#FridaysForFuture

27 november, 2018
Annonser

På valdagen är koldioxidbudgeten slut…

6 september, 2018

På valdagen den 9 september 2018 har vi förbrukat hela världens kolbudget, skriver Peter Alestig i Svenska Dagbladet.

Foto: Jessica Gow/TT

”Det ser nästan regisserat ut. Bara timmar innan Sverige går till val övertrasserar världen sitt CO2-konto för 1,5-gradersmålet.

Men misströsta inte – det finns faktiskt skäl till optimism. 236 000 miljarder skäl, för att vara exakt.

Klockan på forskningsinstitutet MCC:s sajt är dramatisk i sin enkelhet. Dagarna, timmarna, minuterna, sekunderna tickar domedagslångsamt nedåt. I skrivandets stund återstår 3 dagar, 1 timme och 30 minuter innan vi når noll – den tidpunkt när vi har släppt ut så mycket CO2 att vi inte längre kan begränsa uppvärmningen till 1,5 grader, enligt MCC:s ”medium estimate”.

Klockan är baserad på IPCC:s uppskattningar och har naturligtvis en hel del felmarginal. Om man i stället väljer ”upper estimate” har vi ytterligare ett par år på oss – medan vi redan har passerat ”lower estimate”.

Men signalen bör likväl tas på allvar. Inte minst med tanke på att en nyligen publicerad studie pekar på att jorden redan vid 2 graders uppvärmning kan trilla över kanten till vad forskarna kallar ”hothouse earth”, där planetens växtlighet slutar lagra koldioxid i stor skala. Regnskog kan till exempel förvandlas till savann och släppa ut stora mängder koldioxid på vägen, enligt studien.

Skälet till optimism? Att det faktiskt, i det här fallet, går att vrida tillbaka klockan. Orsaken stavas negativa utsläpp, något som alltfler forskare menar kommer att vara ett nödvändigt komplement till att ”bara” sluta elda fossila bränslen. (OBS! VI MÅSTE SLUTA MED FOSSILT NU och STÄLLA OM JORDBRUKET samtidigt som vi börjar försöka fånga upp den koldioxid ur luften som vi redan släppt ut! [Min kommentar])

Det finns flera spännande tekniker på området, men en av de mest lovande kallas BECCS, bioenergy carbon capture and storage. Enkelt förklarat handlar det om att odla träd för att suga upp CO2 ur atmosfären. Träden eldas sedan upp i bioenergikraftverk som utrustats med teknik för koldioxidlagring (CCS). Den CO2 som fångas i kraftverket lagras sedan i kapslar djupt ner i marken.

Nu finns en del utmaningar med BECCS, bland annat konkurrens om jordbruksmark. Och, förstås, priset – tekniken är helt enkelt dyr i dagsläget, precis som många andra klimatåtgärder.

Men som en purfärsk rapport från den extremt namnkunniga Global Comission on the Economy and Climate konstaterar: att inte göra någonting kostar ännu mer.

Lustigt nog uttrycker sig forskarna och ekonomerna bakom rapporten ”Unlocking the Inclusive Growth Story of the 21st Century: Accelerating Climate Action in Urgent Times” också i termer av att timmen är slagen. Vi har nu nått vårt ”use it or lose it moment”, som de uttrycker det. Nu gäller det att agera – bland annat måste vi öka investeringar i klimatinnovationer dramatiskt, enligt rapportförfattarna, och styra om befintliga investeringar i infrastruktur till ett hållbart sätt.

”Om vi investerar pengarna smart kommer det att driva innovation, gynna folkhälsan, skapa nya jobb och ta oss långt på vägen mot att hantera risken för skenande klimatförändringar”, skriver de.

På köpet får vi 65 miljoner nya jobb, samtidigt som vi undviker 700 000 förtida dödsfall på grund av luftföroreningar. Och jämfört med att göra ingenting kommer världen fram till 2030 att tjäna 26 000 miljarder USD på investeringarna.

Det motsvarar ungefär 236 000 miljarder kronor – eller ungefär 50 gånger hela Sveriges ekonomi. Jämfört med söndagens riksdagsval, borde det valet vara ganska enkelt.”

Min slutkommentar: Jo, men riksdagsvalet är ju i alla fall enkelt på så sätt att det med bakgrund mot ovanstående inte går att rösta på partier som till och med vill ta bort det lilla flygskatten och sänka priset på diesel.

…på väg upp mot temperaturer som saknar slutstation…

29 augusti, 2018

Klimatförändringarna innebär att mänskligheten står i en rulltrappa på väg upp mot temperaturer som saknar slutstation. Det är hög tid att gå från protest till motstånd, skriver Andreas Malm, författare och forskare i humanekologi.

Utö ligger någon timme från Stockholm, men när jag och min familj tillbringar en vecka där i slutet av juli står värmen på karibiska nivåer. Den grå jorden ångar som en häll. Till och med ljungen, känd för sin förmåga att växa där inget annat gror, har fällts till marken och förkolnat. När jag frågar en man som bott på ön i 40 år hur invånarna känner inför torkan slår han ner blicken och svarar kort: ”De är rädda”.

Inne i Stockholm ser det likadant ut – gräs så gult att sanddynor ser ut att ta över när som helst; träd vars sjukliga höstfärger varslar om en för tidig död – och man vill således tro att om människor styrdes av förnuft skulle de strömma i tusentals till Förbifart Stockholms frontlinjer och binda fast sig vid maskinerna, blockera koltransporterna till Värtaverket, flyga drakar in på Bromma flygplats och kräva: inte ett enda utsläpp till. Inte ett ton koldioxid, inte ett kilo: noll nu.

I stället råder business-as-usual. Reklamen smattrar, trafiken flyter, planen lyfter, välståndet fläker ut sina brunbrända överkroppar och glasen klirrar i den överhettade staden. Under ytan dallrar rädslan, men Sverige gick in i denna sommar med ett helt batteri av förträngningsmekanismer som laddats upp åtminstone sedan 2007, när klimatfrågan senast diskuterades.

En av dem lyder: man kan inte skylla en enskild incident på klimatet. Så fort en översvämning eller en värmebölja eller en våldsam orkan svept in i nyhetsrapporteringen har kommentatorer upprepat: man kan inte förklara en viss väderlek med den genomsnittliga temperaturhöjningen.

Det mantrat avspeglar möjligen forskningsfronten där den stod för 15 år sedan. Hundratals artiklar har sedan dess visat att man mycket väl kan fastställa att uppvärmningen utlöser specifika knallar, med metoder som ständigt ökar i precision. Historien av utsläpp kan tas bort från klimatmodeller, som sedan simulerar fram den katastrof som inträffat. Om de misslyckas – medan modeller som inkluderar faktisk mänsklig påverkan lyckas – har sambandet fått belägg.

Efter 2003 års europeiska värmebölja, orkanen Sandy i New York, tyfonen Haiyan i Filippinerna och sommarens världsomspännande värmekupol har forskare konstaterat att det som hänt skulle ha varit osannolikt eller – allt oftare – direkt omöjligt om inga fossila bränslen förbränts. I ett färskt svep över fältet rapporterar vetenskapstidskriften ”Nature” att Tysklands motsvarighet till SMHI nu förbereder sig för att presentera kopplingarna i realtid, medan skyfallen eller bränderna fortfarande pågår.

Vetenskapen hävdar motsatsen till mantrat: varje extrem väderhändelse störtar nu fram från en förhöjd baslinje. Alla väderlekar skapas i en kittel av kokande grundbetingelser. Undantaget från regeln är det tillbud som inte förvärras av tendensen.

Det är hög tid att gå från protest till motstånd – från att önska sig mindre utsläpp till att fysiskt spärra dem

Ändå överlever mantrat också denna gula sommar, ty det har en stark psykologisk lockelse: vi kan inte vara säkra på att just den här värmen har något att göra med business-as-usual, så låt oss luta oss tillbaka och somna framför brasan en kväll till. Fokuseringen på beredskap fungerar på liknande sätt. Om vi bara hade klokare grillvanor, bredare brandgator, bättre lagring av vatten, fler militärhelikoptrar för brandbombning skulle vi stå rustade för framtiden.

Men den rustning som inte smälter i en allt varmare värld existerar inte. Som Henry Shue påpekar i en briljant essä i ”Philosophical transactions of the royal society A” är uppvärmningen en funktion av den totala mängden genomförda utsläpp; ju mer som släpps ut, desto högre blir temperaturerna, och följaktligen kan ingen ”yttre gräns för klimatförändringarnas maximala styrka sättas. Effekterna kommer att förvärras obegränsat tills koldioxidutsläppen når noll och stannar där.”

Anpassning till en värld med fortsatta utsläpp är i längden ett omöjligt företag. Många som skakats av sommarens hetta tror sig ha fått en försmak av framtida klimatförändringar, men också det är ett missförstånd: med dagens kurvor intakta dröjer det inte länge förrän svenskarna kan blicka tillbaka på 2018 års sommar som begärligt mild. Vi har inte global värme: vi har global uppvärmning.

Vi står långt ner i en rulltrappa på väg upp mot temperaturer som saknar naturlig slutstation.

Eller är vi kanske på väg åt ett annat håll? Jag flyr hettan på Stockholms gator till boklådor vars faktaavdelningar domineras av en titel: ”Factfulness” (Natur & Kultur) av Hans Rosling (tillsammans med Ola Rosling och Anna Rosling Rönnlund). Jag bläddrar fram till avsnitten om klimat och läser: ”När människor säger till mig att vi måste agera nu, får det mig att tveka. Oftast försöker de bara hindra mig från att tänka klart.”

Rosling medger att klimatförändringarna är reella – ”lika reella som ebola var 2014” – men udden i hans resonemang är otvetydigt riktad mot klimataktivister. De ljuger, medvetet och systematiskt. De är ”domedagsprofeter”, de har för vana att ”välja ut de värsta prognoserna och förtiga den stora osäkerheten i siffrorna”, de ”borde sluta skrämma folk med osannolika scenarier.” De tror att klimatet orsakar hiv och hajattacker.

När kunskapens svenske överstepräst påtalat alla dessa osanningar för klimataktivister ”svarar de ofta att framkallandet av rädsla och ökad stress med överdrivna eller ogrundade påståenden är det enda sättet att få folk att agera mot framtida hot.” Ser man nyktert på saken är det inte så farligt – visst, klimatet är ett problem, precis som ebola var 2014: ett tillfälligt jack i modernitetens ständigt uppåtgående kurvor.

Samma vaggvisa sjungs av andra författare i den exploderande genren av liberal nyoptimism, däribland Steven Pinker, vars bästsäljande ”Enlightenment now” (Viking) meddelar att ”everything is amazing” – allt är fantastiskt – och således också reducerar klimatfrågan till en ebola-detalj som kommer att lösa sig med mer av världskapitalismens välsignelser. Vi går i allt väsentligt åt rätt håll.

Från Rosling kommer de avslutande budorden ”ta små steg”, ”akta dig för drastiska åtgärder”, var lugn. När detta skrivs har den senaste chockerande issmältningen just inrapporterats från en del av Arktis som hittills bedömts som immun.

Professor Rosling uppger att han inte gillar rädsla och brådska, men tyvärr har den vetenskap för vilken han vurmade ett omisskännligt budskap: uppvärmningen slår till så fort och med så förödande kraft att de främsta specialisterna gång på gång måste uttrycka sin skräck.

Med ovanlig tajming sammanfaller sommarchocken med en valrörelse: möjligen kan nu för första gången ett västerländskt val avgöras av att akut oro omsätts i väljarströmmar.

Förträngningen av vad som står på spel är nu inget liberalt monopol. Den har sin motsvarighet hos den vänster som in i det sista betraktar klimatfrågan som ett småborgerligt sidospår från Den Verkliga Kampen.

Det räcker med att jämföra denna kultursida med Aftonbladet Kultur för att se att den som anser sig stå till vänster kan lida av den mest monumentala likgiltighet. Toppstrategerna i partiet med landets dokumenterat bästa klimatpolitik – Vänsterpartiet, som drivit fram avveckling av kolförbränningen i Värtaverket till 2022, för att bara ta ett exempel från Stockholm – har länge föredragit att tala tyst om saken.

I stället har man valt att rikta allt artilleri mot problem som – i förra valrörelsen – vinster i välfärden, i tron att klimatet inte vinner några röster från den missnöjda arbetarklassen. Det är lite som att koncentrera sig på de underfinansierade skolorna i 1932 års Tyskland.

Alla dessa och många fler förträngningsmekanismer är fullt förenliga med ett principiellt erkännande av att människan ändrar klimatet. I sin alltjämt oöverträffade studie från 2011, ”Living in denial” (MIT Press), undersöker Kari Marie Norgaard hur invånarna i en norsk skidort beter sig när snön uteblir en ovanligt varm vinter.

De organiserar sig inte, demonstrerar inte, angriper inte utsläppskällor med direkta aktioner; i stället anstränger de sig till det yttersta för att allt ska vara som vanligt. För det behöver de inte explicit förneka klimatvetenskapen. Det räcker att de lever i förnekelse – som om inte deras materiella liv måste förändras i grunden – för att uppnå samma passivitetseffekt.

Mycket av allt de intalar sig själva känns igen från 2018 års Sverige: det här är bara en dålig säsong; vi måste skaffa fler snökanoner; på det hela taget är allt till det bästa; det spelar ingen roll vad vi gör i det här lilla landet; vårt folk är redan naturnära som det är. Norgaards banbrytande insikt är att sådana förevändningar för apati inte uppstår naturligt, utan kräver aktivt arbete. Bristen på respons produceras genom ett vardagsliv indränkt i fossila bränslen – övertydligt i fallet Norge, påtagligt även i Sverige. Också här bildar förträngningen överbyggnad på en bas av fossil infrastruktur.

Men på åtminstone tre punkter skiljer sig vår gula sommar från Norgaards gröna slalombackar. För det första har åtskilliga svenskar uttryckligen välkomnat katastrofvädret: åh att få bada och sola månader i sträck! Möjligen kan svenskens inprogrammerade soldyrkan ursäktas i maj, men när Aftonbladets förstasida den 14 augusti utropar ”Hurra! Sommaren är inte över DÅ KOMMER VÄRMEN TILLBAKA +25 Meteorolog: Nu får man krama ur de sista sköna dagarna” är det mer än lovligt perverst: njutningen i att beträda en ugn.

För det andra har Sverige ett stort parti som ungefär varannan gång det uttalar sig i frågan bokstavligen förnekar klimatvetenskapens ABC. I takt med det eskalerande extremvädret har denna trend under det gångna decenniet vällt in över västvärlden likt en oemotståndligt stigande havsvåg.

Besökare från framtiden torde häpna över vansinnet: i de avgörande ögonblicken gällde rädslan muslimer och flyktingar, jämte tiggare, hbtq-personer, mexikaner och övriga andra. I åratal kretsade debatter och rubriker runt icke-problemet invandring. I val efter val avancerade partier – SD, FrP, AfD, republikanerna – som flabbade åt klimatet och ville bränna av så mycket fossila bränslen som möjligt.

Vad Norgaard bortser från är dock, för det tredje, möjligheten att en klimatkatastrof sätter förträngningsmekanismerna på så hårda prov att de till slut rämnar. De senaste veckorna har gett gott om indikationer i den riktningen. Med ovanlig tajming sammanfaller sommarchocken med en valrörelse: möjligen kan nu för första gången ett västerländskt val avgöras av att akut oro omsätts i väljarströmmar.

Dessa strömmar borde naturligtvis först och främst lämna det öppna förnekandets parti. Så ni säger er älska Sverige? Betänk då vad som var den gångna mandatperiodens verkliga problem: det var inte flyktingar som suddade ut vår fjällvärlds främsta ikon. Det var inte 2015 års asylsökande som brände ned släktgårdar. Det är inte invandringen som driver jordbruket till sammanbrottets rand och målar över den vänliga grönskans rika dräkt med en färgskala från den egyptiska öknen.

I den senaste partiledardebatten snuddade Isabella Lövin vid detta bevis på att SD inte drivs av kärlek till Sverige utan av hat mot muslimer och andra icke-vita; det borde hamras in i varje återstående meningsutbyte.

Å andra sidan bör man hålla i minnet hur Miljöpartiet, som på nytt poserar som klimatets bästa vän, agerat under samma period. I förra valrörelsen viftade Gustav Fridolin med en bit kol och lovade med bister stämma att stänga Vattenfalls tyska kolgruvor. Från dem kom koldioxidutsläpp en tredjedel större än samtliga utsläpp från svenskt territorium.

Det var det enskilt viktigaste vallöftet om mandatperiodens enskilt viktigaste klimatbeslut: i stället administrerade Miljöpartiet försäljningen av samma gruvor till tjeckiska riskkapitalister, vars munnar vattnades av den centraleuropeiska brunkolsrenässansen.

Med andra ord valde Miljöpartiet att kasta enorma koltillgångar i käftarna på fossilkapitalet, och inte nog med det: när klimataktivister från Ende Gelände i maj 2016 blockerade brytningen i en av gruvorna fördömde Fridolin aktionen som ”olaglig”. Det är svårt att föreställa sig en mer demoraliserande bekräftelse av business-as-usual.

Om till och med Miljöpartiet sätter sin stämpel på fortsatt kolutvinning – om inte ens de vågar hålla det smutsigaste av alla fossila bränslen under marken – vem ska någonsin bryta spiralen? Kanske är det inte konstigt att sommaren förflutit utan en enda ”olaglig” aktion i det här landet.

Men för den som verkligen vill smida en omställning medan Sverige är varmt finns nu ett tillfälle. Det gäller att bygga folkligt mandat för ett snart och totalt eldningsförbud.

Lägg ned inrikesflyget. Förbjud försäljningen av fossildrivna bilar. Avlägsna fossilgasen från värmeverken, avbryt kolkonsumtionen i stålverken, stäng oljeraffinaderierna och bygg ut alternativen i den mest rasande takt en modern stat, med alla resurser den potentiellt förfogar över, kan åstadkomma. Inrätta ett klimatdepartement med övergripande ansvar för att utsläppen minskas med minst fem procent per år i samtliga sektorer, inklusive konsumtion av importerade varor.

Föreställningen om att vi tio miljoner individer saknar betydelse måste vändas i sin motsats. Varje ytterligare ton, varje extra kilo koldioxid driver rulltrappan vidare uppåt. Varje utsläppskälla måste täppas till, från matbord till garage, gruva till hamn – och om inte de folkvalda gör det den här gången heller är det upp till alla oss andra.

Sedan försäljningen av Vattenfalls kolgruvor har de tjeckiska riskkapitalisterna ställt in sina planer på expansion. Det beror inte på Lövin eller Fridolin: det beror på de vinsthotande aktionerna från Ende Gelände. Den här veckan samlas återigen tusentals klimataktivister runt en ångande utsläppskälla, fossilgasfälten i holländska Gröningen, där utvinningen på samma sätt ska stoppas med obeväpnade kroppar.

Vi har tagit bussar från avfarter runt om i Europa. Vi har gjort det förr: år 1995 åkte vi till COP-1 i Berlin. På det första klimatmötets sista dag omringade vi konferensanläggningen, kedjade fast oss vid dörrarna och skanderade: ”no more bla bla bla, action now”. Ministrarna smög ut bakvägen. Sedan dess har världens årliga koldioxidutsläpp ökat med mer än 50 procent.

Det är hög tid att gå från protest till motstånd – från att önska sig mindre utsläpp till att fysiskt spärra dem – och ta kampen till nästa nivå. Så även i Sverige, efter denna skräcksommar, och efter nästa.

Sol och vind!

28 augusti, 2018

Vad ska väck?
Barsebäck!
Vad ska in?
Sol och vind!

Det har gått mer än 40 år men nu är det på gång i hela världen. Till och med i Sverige även om vi ligger efter.

Kärnkraftskramarna har problem. Energibolagen lägger ner reaktorer trots fortsatta subventioner. Men det finns fortfarande LO-bossar, folkpartiklar och nu senast KD-Ebba som tror att frälsningen ligger kvar i atomklyvning.

En variant är lanseringen av kärnkraft 4G. Här nedan ges utförlig information till den specialintresserade om vad detta kan innebära:

Fåfänga förhoppningar om fjärde generationens kärnkraft

På senare tid är det allt fler debattörer som säger att Sverige bör satsa på ”fjärde generationens” kärnkraft. Men ny kärnkraft är inte någon framtidslösning. Här kommer några frågor och svar för att reda ut de moderna kärnkraftsmyterna.

Flera av de felaktiga påståendena om fjärde generationens kärnkraft upprepas av PM Nilsson i Dagens Industri, men de har också förts fram av andra debattörer.

Fjärde generationens kärnkraft är samlingsnamnet för kärnkraftsteknik som sägs kunna underlätta avfallsproblemet och öka tillgången på bränsle. Förhoppningen är att generation IV-kärnkraft, som det populärt skrivs, på ett säkrare och effektivare sätt ska kunna producera el än vad dagens kärnkraft gör. Men det är förhoppningar som kommer på skam.

Frågor och svar om fjärde generationens kärnkraft

Är det riktigt att en härdsmälta är omöjlig?

Svar: Nej. I alla reaktorer som ger energi genom att klyva atomer, oftast uran, så blir bränslet varmt. Om kylningen upphör, så leder fortsatt värmeutveckling till att bränslet och konstruktionsmaterial smälter, om inte kylningen kan återställas.

Är fjärde generationens reaktorer säkrare än dagens kärnkraft?

Det kan man inte veta förrän de faktiskt har byggts. Man kan inte på ett meningsfullt sätt jämföra tänkta, skissade, reaktorer med dem som verkligen finns. Den franska kärnkraftinspektionen ifrågasatte 2015 om de sex koncept som kallas fjärde generationen innebär förbättrad säkerhet.

Är fjärde generation en ny teknik?

Nej, i stort sett inte. Det är ett samlingsnamn på många gamla tekniker. Många av dem testades på 1950- och 1960-talet, men var antingen för farliga eller stod mest stilla. Den mest omskrivna tekniken är så kallade snabba bridreaktorer med smält metall som kylmedel, oftast natrium. Den första, Clementine, togs i drift 1946. Den senaste CEFR i Kina togs i drift 2010 efter tio års byggtid men producerade ingen el åren till och med 2014.

Heliumkylda reaktorer av olika slag testades i USA, Storbritannien och Tyskland.  De var inte särskilt framgångsrika. En av de bästa, Fort St Vrain, stängdes 1989 efter 13 års drift, då den fungerat 15 procent av driftstiden. En tysk reaktor stängdes efter bara tre års drift på 1980-talet.

Smältsaltreaktorn går tillbaka till 1954.

En del av fjärde generationen är däremot verkligen ny oprövad teknik. Riskerna är därför inte väl analyserade.

Toriumreaktorer utforskades efter andra världskriget i USA men utvecklingen lades ned 1973.

Men någonting nytt är det väl med fjärde generationen?

Ja, framförallt namnet och en kampanjorganisation. De lanserades år 2000 och fick fart av den nyvalde president Bush 2001, som i sin nya energipolitik dels hävdade att klimatfrågan inte var något problem  och dels att lösningen var ny kärnkraft.

Hur har det gått?

Så där. USA, som drev fjärde generationen, bygger fyra nya reaktorer, som ska vara klara runt 2020. Ingen av dem är fjärde generationen. Under tiden har fem reaktorer stängts.

I hela världen har kärnkraften minskat, och allt som syns av fjärde generationen är möjligen en reaktor som byggs i Kina.

Hur ser det ut för framtiden?

För konventionella reaktorer tar det ofta 15–20 år från principbeslut tills de producerar el. För fjärde generationen har man ett eller flera utvecklingssteg, där man först bygger en mindre reaktor, sedan en i full skala och till sist startar serieproduktion. Om det går alls kommer det att ta flera decennier.

Det har talats om att Sverige skulle bygga en forskningsreaktor för fjärde generationen. Hur blev det?

Dåvarande utbildningsminister Jan Björklund ville det, men Vetenskapsrådet var skeptiskt, och menade att det inte fanns underlag.

Vilka är de ekonomiska fördelarna och nackdelarna med fjärde generationen?

Ny kärnkraft har generellt svårt att klara konkurrensen med vindkraft. USA:s energidepartement bedömde 2015 att ny avancerad kärnkraft kostar 9,5 cent och vindkraft  7,3 cent per kilowattimme. Svenska Elforsk kom 2014 också fram till att vindkraft är billigare än kärnkraft.

Fjärde generationen blir för överskådlig framtid ännu dyrare än vanlig kärnkraft, medan kostnaden för vind och sol faller.

Fördelen med fjärde generationen är att många koncept kan klara sig med mindre uran, men det är en liten del av kostnaden för el från kärnkraft. Uran är inte särskilt dyrt. Det är också mycket dyrare att ”återanvända” kärnbränslet (se längre ner) än att gräva upp nytt uran, och dessutom sämre för miljön.

En stor kostnad för nya sorters kärnkraftverk är tillståndsprövningen. Den kan ta många år och leda till stora ändringar i konstruktionen. Det blir givetvis dyrare att få tillstånd för en reaktor med annan teknik än för en reaktor som liknar dem som redan finns.

Finansieringen blir dyrare, för om en bank är tveksam att låna ut pengar till en vanlig reaktor så är den ännu mer tveksam till en ovanlig reaktor. Det handlar ju om projekt i klassen 50 miljarder kronor, och lång tid till återbetalning, tekniska risker etc.

Investeringen blir högre för en ny konstruktion med nykonstruerade stora komponenter jämfört med att göra samma sak en gång till.

Driftskostnaderna per kilowattimme blir högre om reaktorn ofta står stilla. Sådana barnsjukdomar är alltid att vänta, och tar lång tid att åtgärda.

Avfallskostnaden är kostnaden för det avfall som uppstår vid drift,  före drift (bränsletillverkning) och för rivning. Flera fjärde generationen-koncept innebär svårare kemisk miljö och intensivare strålning. Det är åtminstone inte säkert att de ger lägre kostnader, om man räknar in kostaden för att riva upparbetningsanläggning och plutoniumbränslefabrik.

Kan fjärde generationen lösa avfallsfrågan?

Nej. Ska man ha kärnkraft får man alltid avfall. Reaktorbränslet är oerhört radioaktivt när det tas ut ur reaktorn. En del radioaktiva ämnen strålar intensivt men klingar av inom dagar eller månader. Andra är farliga i längre perspektiv som Cesium 137, vars halveringstid är 30 år, eller plutonium 239, med halveringstiden 24400 år.  Detta är detsamma för alla reaktortyper.

I stället för att gräva ned avfallet från dagens reaktorer sägs det att man kan återanvända det i nya reaktorer. Går det?

Ja, genom så kallad upparbetning. Den innebär att man klipper upp de radioaktiva stavarna i 3–4 cm långa bitar och löser upp dem i kokande salpetersyra. Sedan försöker man skilja ut plutonium, uran och övrigt, mest klyvningsprodukter som cesium 137 i tre skilda strömmar. Som lätt förstås är processen dyr och farlig. Den kom till för att utvinna plutonium till kärnvapen. I de flesta länder, däribland USA och Sverige övergav man alla planer på upparbetning för 30–40 år sedan.

Återanvändning av bränslet låter miljövänligt. Har det någon nackdel?

Ja förutom att processen är farlig så skapar den genvägar till kärnvapen. Det går inte att stjäla använt kärnbränsle, för den som kommer i närheten av det dör fort. Rent plutonium eller plutonium uppblandat med uran – som bildas vid upparbetning – går däremot att hantera i ett enklare laboratorium. Det medför vissa risker, men det torde inte stoppa terrorister, eller dem som tvingas arbeta för dem.

Om plutoniumbränsle fraktas över gränserna ökar givetvis risken för kapningar och stöld. Om upparbetning är legitim i ett land är det svårt att motivera varför den inte ska få ske i ett annat land, till exempel länder som aspirerar på att skaffa kärnvapen.

Faran för terrorism kan motverkas genom att man bygger stora centrala komplex med upparbetning och reaktorer för att minska transporterna. Eller genom tungt väpnad militär eskort av transporter.

Minskar upparbetning tiden för avfallets farlighet från 100 000 till 1000 år?

Kanske, om upparbetningen fungerar perfekt. Men den tekniken finns inte i dagens upparbetningsanläggningar, så det finns ett antal långlivade ämnen kvar (till exempel americium) även efter att det mesta plutoniumet utvunnits. Frågan är också vad som sedan händer med plutoniumet. I Sellafield i England finns över 100 ton plutonium från upparbetning. I några år försökte man göra nytt bränsle av det, men den fabriken lades ned 2011. Nu ligger alltmer plutonium i små brevlådor i ett valv. Ingen vet vad som hända med det. Vän av ordning frågar sig också – sedan när blev 1000 år av farligt avfall en lösning?

I samband med fjärde generationen talas det ofta om mindre reaktorer. Finns det ett samband mellan ny teknik och mindre skala?

Nej. Mindre reaktorer har fördelen att det är lättare att bygga ut kraftsystemet i mindre steg och att de är lättare att finansiera. En bank kan lättare få loss ett par miljarder kronor än 100 miljarder kronor.

Men ekonomin blir sämre med mindre skala, för alla sorters reaktorer.

Lättvattenreaktorer – dagens dominerande teknik och alla svenska reaktorer – kan byggas i liten skala men de blir då orimligt dyra, eftersom säkerhetssystem, tillståndsprocess, personal och säkerhetsanordningar (vakter, stängsel) kostar nästan detsamma för en liten reaktor som för en stor.  Små reaktorer ger dyrare el. Därför byggs inga. Det är samma sak med andra tungvattenreaktorer, bridreaktorer och heliumkylda reaktorer. Det finns i stort sett samma skalfördelar.

Skulle Sverige kunna vara ”självförsörjande” genom att göra reaktorbränsle av eget kärnavfall?

Ja om vi bygger en egen upparbetningsanläggning och en fabrik för plutoniumbränsle, men det skulle kosta kanske 100 miljarder kronor att bygga dem. Om upparbetningen och bränsletillverkning sker utomlands ger det ingen självförsörjning.

Vi kan lättare uppnå självförsörjning med befintlig vattenkraft, mer vindkraft, biokraftvärme och en mindre del solkraft. 2015 svarade dessa energikällor för 70–75 av svensk elförbrukning. Om vi minskar kärnkraft och ökar vindkraft så kan vi få ännu större självförsörjning och samtidigt minska kärnkraften till vilken vi nu importerar uran. Frågan är också varför vi ska ha 100 procent självförsörjning på just detta område. Är det dåligt med handel?

Uppenbart går det fortare att bygga ut vindkraft än att utveckla ny kärnkraftteknik. Generation III av kärnkraften, mindre av en teknisk utmaning än fjärde generationen, har visat sig ta lång tid från principbeslut till elproduktion. Finlands regering beslöt 2002 att bygga en ny reaktor, Olkiluoto 3. Den är nu nästan 10 år försenad och börjar i bästa fall elproduktion 2018. I England tar det ännu längre tid, om det blir av alls.

Är Sverige ”en världsledande kärnkraftsnation”, som kärnkraftsförespråkarna påstår?

Den tillverkande industrin, Asea-ABB, lade ner sin kärnkraftskonstruktion på 1990-talet. Vi har heller ingen tillverkning av stora komponenter.  Skälet till att den svenska kärnkraftsindustrin lades ned är att det inte fanns någon marknad, vare sig i Sverige (som redan hade mest kärnkraft per capita i världen 1985 då de sista reaktorerna togs i drift), eller utomlands. Det finns en uranbränslefabrik i Västerås, men den kan inte hantera plutonium eller ens återvunnet uran.

Vad tycker Greenpeace om satsningar på fjärde generationens kärnkraft?

För att lösa klimatproblemen och förebygga miljörisker är det viktigt att världen ställer om energisystemet, från smutsig fossil energi och farlig kärnkraft till förnybar energi och genomför en kraftig energieffektivisering. Greenpeace visade i september 2015 att världen kan ställa om energisystemet tilll 100% förnybar energi till 2050. Men för att vi ska lyckas måste vi ställa om snabbt. Ny kärnkraft är en distraktion från de nödvändiga lösningar som måste till. Kärnkraft, må det vara generation III+ eller generation IV, levererar för lite, för sent och till alldeles för höga kostnader för att utgöra ett seriöst alternativ.

Vad tycker ni om forskning om ny kärnkraft?

Vi är inte emot forskning. Det står alla fritt att forska om generation IV-system. Däremot ifrågasätter vi att svenska staten ska avsätta medel för forskning om ny kärnkraft. Det finns en begränsad mängd pengar som staten kan lägga på forskning. Vi menar att det vore fel att satsa de pengarna på ett energislag som medför så stora kostnader och har stött på så stora problem hittills som kärnkraften. Det vore världsfrånvänt av svenska staten att satsa på kärnkraft när vi har framtidens förnybara energisystem framför våra fötter.

Bakgrund om den svenska debatten

Som Greenpeace tidigare har beskrivit i rapporten ”Farliga förbindelser” har Strålsäkerhetsmyndigheten i Sverige bedrivit en aktiv lobbykampanj för att staten ska sponsra kostsam forskning på gen IV-teknik. KTH, Chalmers och Uppsala universitet har uppmanat regeringen att anslå medel för forskning.

Strax före valet 2014 placerades frågan i hetluften igen. Den dåvarande regeringen, med Jan Björklund (L) i frontlinjen, förespråkade att Sverige borde satsa på en forskningsreaktor. Högskolornas lobbybrev hade vidarebefordrats till statliga Vetenskapsrådet för bedömning. Den nya anläggningen sågs i underlaget från högskolorna som ”världsunik” eftersom de menade att den skulle kunna utnyttja bränslet 100 gånger mer effektivt än dagens reaktorer. Den initiala summan på 1,5 miljarder som staten skulle stå för sågs som en liten investering för att etablera Sverige i det internationella reaktorrampljuset.

Sen kom ett val och en ny regering. En regering som slår fast en vision om 100% förnybar energi och säger att säkerhetskraven för kärnkraften ska skärpas samt att kärnkraften ska stå för en större del av sina samhällsekonomiska kostnader.

Två veckor senare kom även domen från Vetenskapsrådet. De ansåg att de svenska universitetens projekt var ”prematurt”, i synnerhet med tanke på den stora investeringskostnaden. Vetenskapsrådet konstaterade vidare att ”många vetenskapliga, organisatoriska och strategiska oklarheter föreligger.”

Sedan dess har frågan varit begraven, och säkert var det få som trodde att den någonsin skulle väckas till liv igen. Inte blev det bättre heller av att Vattenfall i november 2014 meddelade att de stoppar planerna på ny kärnkraft i Sverige. Vattenfall hade förvisso inte planerat att bygga fjärde generationens kärnkraft i Sverige eftersom ”Generation 4 ligger för långt fram i tiden”, enligt Mats Ladeborn, ansvarig för Vattenfalls kärnkraftsutveckling, men ny kärnkraft i Sverige hade naturligtvis varit en viktig injektion för generation 4-förespråkarna.

Stoppet för ny kärnkraft följdes sedan upp av Vattenfall och Eons beslut att pensionera de fyra allra äldsta reaktorerna. Det blev spiken i kistan för svensk kärnkraft och därmed de fagra förhoppningarna om nästa generations kärnkraft.

Men nu har en samordnad kampanj för mer kärnkraft i Sverige har blossat upp igen, denna gång regisserad bland annat av Liberalerna och kraftbolagen.

Kampanjen nådde nya höjder när LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson gick ut till försvar för kärnkraften och sa att läger är ”akut” och öppnade för att politiken måste gå in och stödja kärnkraften om marknaden inte klarar av det.

LO-basen, som nyligen bjudit in forskare kring generation IV, tycker också att fjärde generationens kärnkraft är mycket intressant och att man inte ska stänga dörren utan istället lägga pengar på forskning.

Man kan undra på vems sida LO står? Förnybar energi skapar tre till sex gånger fler arbetstillfällen än fossil energi och kärnkraft.

En varm sommar…

19 augusti, 2018

En varm sommar i Sverige skapar inte någon global uppvärmning. Men den pågående globala uppvärmningen skapar fler och fler värmerekord över hela klotet. Även i Sverige.

Att det ska vara så svårt att förstå på den politiska högerkanten, är märkligt. Alla politiska beslutsfattare har ju informerats om detta, åtminstone sedan 1992, av en i stort sett enig forskarkår.

 

Mindre barngrupper?

21 juni, 2018

I allianspartiernas förslag till budget, som behandlades på kommunfullmäktige igårkväll, fanns ett stycke om förskolan och behovet av mindre barngrupper. De senaste tre mandatperioderna
(12 år) har miljöpartiet i Hjo försökt få med majoriteten på att minska barngrupperna – men utan att få gehör.

I Hjo har riktlinjen varit 20 barn/avdelning och det har till och med överskridits ibland. Skolverket rekommenderar 6-12 barn i avdelningar med barn från ett till tre år och 9-15 barn i avdelningar med barn från fyra till fem år.

Nu stod det i alliansens budgetförslag:

”Barn och utbildning får i uppdrag att utreda hur en eventuell minskning av barngruppernas storlek från 20 barn/avdelning till 18 barn/avdelning och vart den i så fall skulle placeras.” (Sid 46 i budgetdokumentet.)

Petra Jarlemark (MP) gick upp i talarstolen och tackade alliansen för att de (äntligen!) började planera för mindre barngrupper. Men ställde frågan varför alliansen sätter målet 18 barn/avdelning och inte utreder och planerar för att uppnå Skolverkets rekommendationer? Petra hade många goda argument för att satsningar på de små gynnar inte bara barnen utan är en vinst för hela samhället.

Kommunalrådet Catrin Hulmarker (M) gick i försvarsställning och påstod att det inte fanns något mål om 18 barn/avdelning. Petra tog replik och visade på vad som stod i budgetdokumentet.

Strax innan beslutet om budgeten skulle tas gick Catrin Hulmarker upp och meddelande att hon hade ett ändringsförslag: Stryk meningen där det står 18 barn/avdelning.

Kommunfullmäktiges ordförande (hör och häpna!) gick denna gång med på att införa ändringsförlag i budgeten på sittande möte, utan beredning. Vi tolkar det som att majoriteten nu anslutit sig till att verka för att Skolverkets rekommendationer om barngruppernas storlek ska uppnås och att den kommande utredningen ska ta fram en plan för hur det ska gå till.

Ett stort tack till Petra som genom sitt starka anförande bidrog till detta. Ett första bevis på att det inte är tomma löften får vi när planeringen för den nya F-6 skolan tar form. Där måste rimligen också en förskola få plats för att det ska bli möjligt att komma en bit på väg till mindre barngrupper.

Det kommer att krävas en organiserad opinion bland föräldrar och aktiv facklig och politisk påtryckning för att målet ska nås.

 

Vår stund på jorden är nu.

28 maj, 2018

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lovin-mp-sverige-ska-bli-varldens-forsta-fossilfria-valfardsland

Skärmklipp
Ett bra tal av Isabella Lövin. Så har inte miljöpartiets ledning låtit på länge. Men det är sent. Trovärdigheten har fått sig en knäck.
Som gräsrot är det lätt att hålla med Carl Schlyter, riksdagsledamot (MP), när han beskriver läget i nättidningen Feministiskt Perspektiv:
– Många gör väldigt bra saker lokalt men har hamnat i motvind, för man har svårt att försvara saker som görs centralt. Alla de som gjort bra saker lokalt känner kanske att det inte märks på grund av det som händer på riksplanet. Då tappar man både i energi och medlemmar.
I Ekots granskning sade en lokal företrädare att hon inte kan stå bakom partiets politik som den ser ut just nu. Vad säger du om det?
– Det kanske huvudsakligen gäller de som lämnat partiet. Jag tror att folk egentligen tycker att behovet av vår politik är större än någonsin. Många lokalpolitiker känner nog att lusten och engagemanget, det man brinner för, blir lite mindre om man jämt måste stå och försvara vad som har hänt någon annanstans. Det är ju inte de lokala företrädarna i kommunernas fel om regeringen har gjort en dålig uppgörelse och egentligen borde de vara fulla av energi och glada över det de har åstadkommit, men det är inte alltid så det känns.
Jag tror ju behovet av en stor samhällsomställning är nödvändig för att klara klimathotet, det räcker inte med laddstolpar och lite miljöteknik eller ens mycket miljöteknik. Vi måste ha en stor förändring i hur vi fokuserar ekonomin, bort från tillväxt, och utnyttja effektiviseringen till kortare arbetstid och mycket kraftigare omfördelningspolitik för att möta de växande klyftorna. Och att ifrågasätta den materiella dogm som styr samhället i dag. Det är vad jag tror på, det är därför jag gick med i MP. Om vi nu ska gå till val på att vi kommer lösa klimatfrågan med lite miljöteknik då är inte jag bästa person att representera partiet, för det är inte vad jag tror på.

Om en som du vill ha politik som fokuserar på omfördelning och kortare arbetstid, vart vänder en sig då?
– Jag tror att många i slutändan ändå kommer att välja MP. Det är ju inte i lag skrivet att att det alltid kommer vara så som vi fungerade den här regeringsperioden. Utan det kan ju hända att det blir en bättre parlamentarisk situation, bättre förutsättningar, nytt fräscht folk med nya idéer nästa gång. Men det blir nog inte något succéval, det är nog osannolikt eftersom kampviljan och arbetslusten begränsas av att det har varit en hel del eftergifter som många tycker har varit väldigt, väldigt jobbiga att hantera.

MP har historiskt sett varit ett gräsrotsparti, men det är väl bara att konstatera att det inte längre är på det sättet?
– Det här är ju så tråkigt. Folk tycker att vi var naiva som ville ha gräsrotsdemokrati och sitta i regering samtidigt. Men vi hade garanterat fått bättre resultat om vi behållit en stark gräsrotsdemokrati. Den är designad just för när man sitter och förhandlar på toppen. Man får en social indefiniering med den man förhandlar med och tillslut försvarar man bästa möjliga uppgörelse, även om den inte är i närheten av de mål man hade när man satte sig vid bordet. Om medlemmarna är med så säger de ”nämen hörrni, vi har kommit jättelångt bort från målet, det här kan vi inte godkänna”. Denna dubbla demokrati behöver man. Det är inte naivt, det är klokt, och den ska vi bibehålla om vi ska bli framgångsrika och förhandla i regering framöver.

Men innan det ser ut så igen, vad tror du kommer hända med gräsrötterna? Går de till V eller Fi?
– Nej jag tror de övervintrar, att de drar ned lite på engagemanget och återstartar det när förutsättningarna är bättre. Jag tror att vi kan komma tillbaka ganska snabbt om folk återfår tron på att vi kan påverka hela debatten. Vi har fokuserat alldeles för mycket på att påverka internt, bakom stängda dörrar i regeringskansliet, och sedan försvara det som om det vore vår politik. Man ska försvara uppgörelser men måste samtidigt förklara vad man egentligen vill, det måste vi göra om vi ska bli framgångsrika i regering en gång till. Vi ska inte sälja allt som en fantastisk framgång utan erkänna när saker inte varit så bra. Det är enda sättet att regera ärligt och det måste vi göra nästa gång.

Miljöpartiet i Hjo ställer inte upp!

9 mars, 2018

MILJÖPARTIET HAR SKICKAT UT FÖLJANDE PRESSMEDDELANDE:

Miljöpartiet de gröna i Hjo ställer inte upp i 2018 års kommunval.

Miljöpartiet de gröna i Hjo har hållit årsmöte och valt en ny styrelse. Årsmötet beslutade att inte ta fram någon lista till kommunvalet i höst. Deltagarna på mötet har varit och är mycket kritiska till miljöpartiets politiska utveckling under mandatperioden.


– En del medlemmar har lämnat oss de senaste åren på grund av att de inte ställer upp på den politik som miljöpartiet har fört i riksdag och regering, säger Christer Haagman, nyvald ordförande. Och vi som är kvar är inte mindre kritiska. Det finns ingen som känner särskilt starkt för att få andra att rösta på miljöpartiet just nu. Därför blir det ingen kommunlista i årets val i Hjo.

Det lokala miljöpartiets kritik går i första hand ut på att många dåliga kompromisser försvaras av partiledningen som om det vore partiets politik. Partiledningen försvarade t.ex. försäljningen av Vattenfalls brunkol med falska argument och den militära upprustningen hyllas, trots att den strider mot allt vad partiet står för. Snart verkar även miljöpartister i riksdagen rösta ja till ett handelsavtal med Kanada (Ceta) som kan försvåra miljöarbetet, inte minst när det gäller gruvprojekt som kan hota Vättern. Dessutom gynnar Ceta-avtalet privatiseringar och fortsatt vinstjakt inom välfärden.

– Ur lokalt perspektiv är jag nog mest besviken på att miljöminister Karolina Skog (MP) inte klarade av att hävda miljöbalkens bestämmelser gentemot försvarets ansökan om femdubbling av flygverksamheten på Karlsborgs förorenade flygplats. Att låta prövningen fortsätta utan krav på att redovisa alternativa platser och metoder, trots att både Länsstyrelsen, Naturvårdsverket och Mark- och miljödomstolen hade invändningar, var ju fullständigt onödigt. Till och med Alliansregeringen avstod under flera år från att ta ett sådant lagvidrigt beslut.

Miljöministerns beslut riskerar att försvaga naturskyddet av Vättern och uppmuntrar de krafter som kraftigt vill utöka lågflygningar, skjutningar och granatsprängningar i den viktiga dricksvattentäkten.

Resultatet blir att det inte kommer att finnas några miljöpartister Hjo kommunfullmäktige under de kommande fyra åren.

– Men politik kan bedrivas på andra sätt, avslutar Christer Haagman. Vi kommer att fortsätta med lokalt arbete framförallt i klimat- och miljöfrågorna.

Försvarspolitik

8 mars, 2018

Här är den försvarspolitik som borde föras av alla röda och gröna partier:

https://www.altinget.se/artikel/schyman-mansklig-sakerhet-istallet-for-militar-upprustning#.Wp_R3edRfPU.twitter

Gubbpolitiken har misslyckats i drygt 5 000 år… Vakna vänsterpartister och miljöpartister!

Skriv på!

8 december, 2017

Skriv under och dela: http://act.gp/2ADPB56