…på väg upp mot temperaturer som saknar slutstation…

Klimatförändringarna innebär att mänskligheten står i en rulltrappa på väg upp mot temperaturer som saknar slutstation. Det är hög tid att gå från protest till motstånd, skriver Andreas Malm, författare och forskare i humanekologi.

Utö ligger någon timme från Stockholm, men när jag och min familj tillbringar en vecka där i slutet av juli står värmen på karibiska nivåer. Den grå jorden ångar som en häll. Till och med ljungen, känd för sin förmåga att växa där inget annat gror, har fällts till marken och förkolnat. När jag frågar en man som bott på ön i 40 år hur invånarna känner inför torkan slår han ner blicken och svarar kort: ”De är rädda”.

Inne i Stockholm ser det likadant ut – gräs så gult att sanddynor ser ut att ta över när som helst; träd vars sjukliga höstfärger varslar om en för tidig död – och man vill således tro att om människor styrdes av förnuft skulle de strömma i tusentals till Förbifart Stockholms frontlinjer och binda fast sig vid maskinerna, blockera koltransporterna till Värtaverket, flyga drakar in på Bromma flygplats och kräva: inte ett enda utsläpp till. Inte ett ton koldioxid, inte ett kilo: noll nu.

I stället råder business-as-usual. Reklamen smattrar, trafiken flyter, planen lyfter, välståndet fläker ut sina brunbrända överkroppar och glasen klirrar i den överhettade staden. Under ytan dallrar rädslan, men Sverige gick in i denna sommar med ett helt batteri av förträngningsmekanismer som laddats upp åtminstone sedan 2007, när klimatfrågan senast diskuterades.

En av dem lyder: man kan inte skylla en enskild incident på klimatet. Så fort en översvämning eller en värmebölja eller en våldsam orkan svept in i nyhetsrapporteringen har kommentatorer upprepat: man kan inte förklara en viss väderlek med den genomsnittliga temperaturhöjningen.

Det mantrat avspeglar möjligen forskningsfronten där den stod för 15 år sedan. Hundratals artiklar har sedan dess visat att man mycket väl kan fastställa att uppvärmningen utlöser specifika knallar, med metoder som ständigt ökar i precision. Historien av utsläpp kan tas bort från klimatmodeller, som sedan simulerar fram den katastrof som inträffat. Om de misslyckas – medan modeller som inkluderar faktisk mänsklig påverkan lyckas – har sambandet fått belägg.

Efter 2003 års europeiska värmebölja, orkanen Sandy i New York, tyfonen Haiyan i Filippinerna och sommarens världsomspännande värmekupol har forskare konstaterat att det som hänt skulle ha varit osannolikt eller – allt oftare – direkt omöjligt om inga fossila bränslen förbränts. I ett färskt svep över fältet rapporterar vetenskapstidskriften ”Nature” att Tysklands motsvarighet till SMHI nu förbereder sig för att presentera kopplingarna i realtid, medan skyfallen eller bränderna fortfarande pågår.

Vetenskapen hävdar motsatsen till mantrat: varje extrem väderhändelse störtar nu fram från en förhöjd baslinje. Alla väderlekar skapas i en kittel av kokande grundbetingelser. Undantaget från regeln är det tillbud som inte förvärras av tendensen.

Det är hög tid att gå från protest till motstånd – från att önska sig mindre utsläpp till att fysiskt spärra dem

Ändå överlever mantrat också denna gula sommar, ty det har en stark psykologisk lockelse: vi kan inte vara säkra på att just den här värmen har något att göra med business-as-usual, så låt oss luta oss tillbaka och somna framför brasan en kväll till. Fokuseringen på beredskap fungerar på liknande sätt. Om vi bara hade klokare grillvanor, bredare brandgator, bättre lagring av vatten, fler militärhelikoptrar för brandbombning skulle vi stå rustade för framtiden.

Men den rustning som inte smälter i en allt varmare värld existerar inte. Som Henry Shue påpekar i en briljant essä i ”Philosophical transactions of the royal society A” är uppvärmningen en funktion av den totala mängden genomförda utsläpp; ju mer som släpps ut, desto högre blir temperaturerna, och följaktligen kan ingen ”yttre gräns för klimatförändringarnas maximala styrka sättas. Effekterna kommer att förvärras obegränsat tills koldioxidutsläppen når noll och stannar där.”

Anpassning till en värld med fortsatta utsläpp är i längden ett omöjligt företag. Många som skakats av sommarens hetta tror sig ha fått en försmak av framtida klimatförändringar, men också det är ett missförstånd: med dagens kurvor intakta dröjer det inte länge förrän svenskarna kan blicka tillbaka på 2018 års sommar som begärligt mild. Vi har inte global värme: vi har global uppvärmning.

Vi står långt ner i en rulltrappa på väg upp mot temperaturer som saknar naturlig slutstation.

Eller är vi kanske på väg åt ett annat håll? Jag flyr hettan på Stockholms gator till boklådor vars faktaavdelningar domineras av en titel: ”Factfulness” (Natur & Kultur) av Hans Rosling (tillsammans med Ola Rosling och Anna Rosling Rönnlund). Jag bläddrar fram till avsnitten om klimat och läser: ”När människor säger till mig att vi måste agera nu, får det mig att tveka. Oftast försöker de bara hindra mig från att tänka klart.”

Rosling medger att klimatförändringarna är reella – ”lika reella som ebola var 2014” – men udden i hans resonemang är otvetydigt riktad mot klimataktivister. De ljuger, medvetet och systematiskt. De är ”domedagsprofeter”, de har för vana att ”välja ut de värsta prognoserna och förtiga den stora osäkerheten i siffrorna”, de ”borde sluta skrämma folk med osannolika scenarier.” De tror att klimatet orsakar hiv och hajattacker.

När kunskapens svenske överstepräst påtalat alla dessa osanningar för klimataktivister ”svarar de ofta att framkallandet av rädsla och ökad stress med överdrivna eller ogrundade påståenden är det enda sättet att få folk att agera mot framtida hot.” Ser man nyktert på saken är det inte så farligt – visst, klimatet är ett problem, precis som ebola var 2014: ett tillfälligt jack i modernitetens ständigt uppåtgående kurvor.

Samma vaggvisa sjungs av andra författare i den exploderande genren av liberal nyoptimism, däribland Steven Pinker, vars bästsäljande ”Enlightenment now” (Viking) meddelar att ”everything is amazing” – allt är fantastiskt – och således också reducerar klimatfrågan till en ebola-detalj som kommer att lösa sig med mer av världskapitalismens välsignelser. Vi går i allt väsentligt åt rätt håll.

Från Rosling kommer de avslutande budorden ”ta små steg”, ”akta dig för drastiska åtgärder”, var lugn. När detta skrivs har den senaste chockerande issmältningen just inrapporterats från en del av Arktis som hittills bedömts som immun.

Professor Rosling uppger att han inte gillar rädsla och brådska, men tyvärr har den vetenskap för vilken han vurmade ett omisskännligt budskap: uppvärmningen slår till så fort och med så förödande kraft att de främsta specialisterna gång på gång måste uttrycka sin skräck.

Med ovanlig tajming sammanfaller sommarchocken med en valrörelse: möjligen kan nu för första gången ett västerländskt val avgöras av att akut oro omsätts i väljarströmmar.

Förträngningen av vad som står på spel är nu inget liberalt monopol. Den har sin motsvarighet hos den vänster som in i det sista betraktar klimatfrågan som ett småborgerligt sidospår från Den Verkliga Kampen.

Det räcker med att jämföra denna kultursida med Aftonbladet Kultur för att se att den som anser sig stå till vänster kan lida av den mest monumentala likgiltighet. Toppstrategerna i partiet med landets dokumenterat bästa klimatpolitik – Vänsterpartiet, som drivit fram avveckling av kolförbränningen i Värtaverket till 2022, för att bara ta ett exempel från Stockholm – har länge föredragit att tala tyst om saken.

I stället har man valt att rikta allt artilleri mot problem som – i förra valrörelsen – vinster i välfärden, i tron att klimatet inte vinner några röster från den missnöjda arbetarklassen. Det är lite som att koncentrera sig på de underfinansierade skolorna i 1932 års Tyskland.

Alla dessa och många fler förträngningsmekanismer är fullt förenliga med ett principiellt erkännande av att människan ändrar klimatet. I sin alltjämt oöverträffade studie från 2011, ”Living in denial” (MIT Press), undersöker Kari Marie Norgaard hur invånarna i en norsk skidort beter sig när snön uteblir en ovanligt varm vinter.

De organiserar sig inte, demonstrerar inte, angriper inte utsläppskällor med direkta aktioner; i stället anstränger de sig till det yttersta för att allt ska vara som vanligt. För det behöver de inte explicit förneka klimatvetenskapen. Det räcker att de lever i förnekelse – som om inte deras materiella liv måste förändras i grunden – för att uppnå samma passivitetseffekt.

Mycket av allt de intalar sig själva känns igen från 2018 års Sverige: det här är bara en dålig säsong; vi måste skaffa fler snökanoner; på det hela taget är allt till det bästa; det spelar ingen roll vad vi gör i det här lilla landet; vårt folk är redan naturnära som det är. Norgaards banbrytande insikt är att sådana förevändningar för apati inte uppstår naturligt, utan kräver aktivt arbete. Bristen på respons produceras genom ett vardagsliv indränkt i fossila bränslen – övertydligt i fallet Norge, påtagligt även i Sverige. Också här bildar förträngningen överbyggnad på en bas av fossil infrastruktur.

Men på åtminstone tre punkter skiljer sig vår gula sommar från Norgaards gröna slalombackar. För det första har åtskilliga svenskar uttryckligen välkomnat katastrofvädret: åh att få bada och sola månader i sträck! Möjligen kan svenskens inprogrammerade soldyrkan ursäktas i maj, men när Aftonbladets förstasida den 14 augusti utropar ”Hurra! Sommaren är inte över DÅ KOMMER VÄRMEN TILLBAKA +25 Meteorolog: Nu får man krama ur de sista sköna dagarna” är det mer än lovligt perverst: njutningen i att beträda en ugn.

För det andra har Sverige ett stort parti som ungefär varannan gång det uttalar sig i frågan bokstavligen förnekar klimatvetenskapens ABC. I takt med det eskalerande extremvädret har denna trend under det gångna decenniet vällt in över västvärlden likt en oemotståndligt stigande havsvåg.

Besökare från framtiden torde häpna över vansinnet: i de avgörande ögonblicken gällde rädslan muslimer och flyktingar, jämte tiggare, hbtq-personer, mexikaner och övriga andra. I åratal kretsade debatter och rubriker runt icke-problemet invandring. I val efter val avancerade partier – SD, FrP, AfD, republikanerna – som flabbade åt klimatet och ville bränna av så mycket fossila bränslen som möjligt.

Vad Norgaard bortser från är dock, för det tredje, möjligheten att en klimatkatastrof sätter förträngningsmekanismerna på så hårda prov att de till slut rämnar. De senaste veckorna har gett gott om indikationer i den riktningen. Med ovanlig tajming sammanfaller sommarchocken med en valrörelse: möjligen kan nu för första gången ett västerländskt val avgöras av att akut oro omsätts i väljarströmmar.

Dessa strömmar borde naturligtvis först och främst lämna det öppna förnekandets parti. Så ni säger er älska Sverige? Betänk då vad som var den gångna mandatperiodens verkliga problem: det var inte flyktingar som suddade ut vår fjällvärlds främsta ikon. Det var inte 2015 års asylsökande som brände ned släktgårdar. Det är inte invandringen som driver jordbruket till sammanbrottets rand och målar över den vänliga grönskans rika dräkt med en färgskala från den egyptiska öknen.

I den senaste partiledardebatten snuddade Isabella Lövin vid detta bevis på att SD inte drivs av kärlek till Sverige utan av hat mot muslimer och andra icke-vita; det borde hamras in i varje återstående meningsutbyte.

Å andra sidan bör man hålla i minnet hur Miljöpartiet, som på nytt poserar som klimatets bästa vän, agerat under samma period. I förra valrörelsen viftade Gustav Fridolin med en bit kol och lovade med bister stämma att stänga Vattenfalls tyska kolgruvor. Från dem kom koldioxidutsläpp en tredjedel större än samtliga utsläpp från svenskt territorium.

Det var det enskilt viktigaste vallöftet om mandatperiodens enskilt viktigaste klimatbeslut: i stället administrerade Miljöpartiet försäljningen av samma gruvor till tjeckiska riskkapitalister, vars munnar vattnades av den centraleuropeiska brunkolsrenässansen.

Med andra ord valde Miljöpartiet att kasta enorma koltillgångar i käftarna på fossilkapitalet, och inte nog med det: när klimataktivister från Ende Gelände i maj 2016 blockerade brytningen i en av gruvorna fördömde Fridolin aktionen som ”olaglig”. Det är svårt att föreställa sig en mer demoraliserande bekräftelse av business-as-usual.

Om till och med Miljöpartiet sätter sin stämpel på fortsatt kolutvinning – om inte ens de vågar hålla det smutsigaste av alla fossila bränslen under marken – vem ska någonsin bryta spiralen? Kanske är det inte konstigt att sommaren förflutit utan en enda ”olaglig” aktion i det här landet.

Men för den som verkligen vill smida en omställning medan Sverige är varmt finns nu ett tillfälle. Det gäller att bygga folkligt mandat för ett snart och totalt eldningsförbud.

Lägg ned inrikesflyget. Förbjud försäljningen av fossildrivna bilar. Avlägsna fossilgasen från värmeverken, avbryt kolkonsumtionen i stålverken, stäng oljeraffinaderierna och bygg ut alternativen i den mest rasande takt en modern stat, med alla resurser den potentiellt förfogar över, kan åstadkomma. Inrätta ett klimatdepartement med övergripande ansvar för att utsläppen minskas med minst fem procent per år i samtliga sektorer, inklusive konsumtion av importerade varor.

Föreställningen om att vi tio miljoner individer saknar betydelse måste vändas i sin motsats. Varje ytterligare ton, varje extra kilo koldioxid driver rulltrappan vidare uppåt. Varje utsläppskälla måste täppas till, från matbord till garage, gruva till hamn – och om inte de folkvalda gör det den här gången heller är det upp till alla oss andra.

Sedan försäljningen av Vattenfalls kolgruvor har de tjeckiska riskkapitalisterna ställt in sina planer på expansion. Det beror inte på Lövin eller Fridolin: det beror på de vinsthotande aktionerna från Ende Gelände. Den här veckan samlas återigen tusentals klimataktivister runt en ångande utsläppskälla, fossilgasfälten i holländska Gröningen, där utvinningen på samma sätt ska stoppas med obeväpnade kroppar.

Vi har tagit bussar från avfarter runt om i Europa. Vi har gjort det förr: år 1995 åkte vi till COP-1 i Berlin. På det första klimatmötets sista dag omringade vi konferensanläggningen, kedjade fast oss vid dörrarna och skanderade: ”no more bla bla bla, action now”. Ministrarna smög ut bakvägen. Sedan dess har världens årliga koldioxidutsläpp ökat med mer än 50 procent.

Det är hög tid att gå från protest till motstånd – från att önska sig mindre utsläpp till att fysiskt spärra dem – och ta kampen till nästa nivå. Så även i Sverige, efter denna skräcksommar, och efter nästa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: